Skymningstid

Likätare och Kultister

Blöta men oskadda stod gruppen framför dubbeldörrarna. Kyrel la örat mot det mörka ekträt och lyssnade.

Kyrel: Jag hör något.. Det låter som fotsteg från flera olika varelser!

Gowron tog tag i dörrhandtaget, nickade till de andra och vräkte upp dörrarna på vid gavel. En kvävande lukt av ruttnande kött vällde ut – i rummet innanför låg dussintals lik som såg ut att ha… ätits på. Bland de vanställda kropparna stod ett antal förruttnade zombies. Donko reagerade fortast, vrålade “Moradin!” och stormade in i rummet, fram till en zombie som precis hann vända på huvudet innan Donkos mäktiga hammare krossade det.

Kyrel följde lättfotat upp med ett smidigt utfall och skar en andra zombie i småbitar. Gowron stormade in och med hjaltet av sitt svärd, vunnet i striden mot Sir Keegans vålnad, krossade han en tredje zombies skalle. Svärdet glödde av helig energi och Gowron tycktes stärkt.

Det fanns dock gott om zombies i rummet – fyra av dem omringade Donko och slog vilt på honom. En zombie, större och smidigare än de andra grabbade tag i dvärgen och höll fast honom. Samtidigt uppenbarade sig en smal, obehagligt blixtsnabb odöd varelse med rakknivsvassa klor istället för händer. En Likätare! Gowron hamnade under likätarens attacker men lyckades parera de flesta.

Binlain fick syn på en märklig ödleliknande liten varelse, gjord av lera och utrustad med små vingar som flaxade intensivt. Den anföll honom med någon sorts psykisk attack, men när en fjärde och en femte zombie föll under gruppens angrepp försökte den bevingade lerödlan fly, förmodligen för att varna sin mästare.

Binlain agerade blixtsnabbt. Han uttalade en besvärjelse och hans kropp tycktes suddig och otydlig när han med övermänsklig fart sprintade förbi två zombies för att hindra ödlan. Med sitt spö vräkte han iväg en stråle av frost mot ödlan och utan att ens hämta andan uttalade han en andra besvärjelse och en boll av flammande eld uppenbarade sig bredvid den nu betydligt långsammare ödlan, som utan att kunna göra något förgicks i flammorna.

Gowron, Donko och Kyrel gjorde processen kort med de sista odöda. Rummet undersöktes och en smal gång till ett murat utrymme hittades. I rummet låg en blodig hög av likrester blandat med offrens tillhörigheter. En kortare undersökning avslöjade bland annat en dvärgasmidd magisk helrustning (Donko lyste upp som en sol.)

Gruppen vände sin uppmärksamhet mot den dubbeldörr dit lerödlan hade försökt fly. Kyrel lyssnade noga och tyckte sig höra ett monotont mässande bakom dörren. Hade de äntligen nått Kalarel? Var det dags att stoppa kultledarens försök att öppna portalen till Orcus helvetesrike en gång för alla?

Dörren öppnades och de såg in i en halvt raserad gammal katedral. I mitten fanns ett hål i golvet ner i vilket fyra breda strömmar av blod rann. Blodet kom från ett altare längst bort i salen – vid det stod en man i svarta kåpor och en offerdolk i handen och mässade en bön till Orucs ära. I mitten av salen fanns tre pelare i lysande kristall som skänkte ett overkligt blått ljus över scenen. Vid pelarna stod två muskulösa, orakade vildvuxna män med tvåhandsyxor och extatiskt mumlade en Orcusbön om och om igen.

Donko var som vanligt först in i hetluften. Hans stövelklädda fötter trummade mot salsgolvet när han kastade sig mot den ena av yxmännen och gav honom en rungande träff med sin hammare, som tycktes omgiven av en skräckgivande aura. Gowron var bara steget efter när han anföll den andra yxmannen. I ögonvrån såg han hur ett antal likbleka människor med långa vassa hörntänder och lysande röda ögon lurade i katedralens nischer. Vampyrer! De var dessutom åtföljda av en liten halvlingstor humanoid med kalt huvud, svarta kläder, vita iris- och pupillösa ögon och en märklig permanent skugga runt sin kropp.

Gowron ropade ut en varning till de andra. Binlain klev fram och lät magisk eld regna ner över två av vampyrerna som föll till marken, brinnande och skrikande. Kyrel smög fram och gjorde processen kort med en annan vampyr.

Då slog kultisterna tillbaka. Prästen vid altaret ropade “Uppehåll dem så länge som möjligt! Vi måste ge Lord Kalarel mer tid att öppna portalen!” samtidigt som han höjde sina händer och mörk, svart energi flödade från dem in i den yxman som var mest skadad. Han skrek av smärta medan de mörka energierna lagade hans sår. Yxmännen samlade sig och bildade en duo av virvlande yxor medan de mässade “Orcus, vi går i döden för dig.” Donko reagerade genom att teckna en glödande helig runa i luften – runan blev till flera och expanderade till en stor cirkel runt gruppen och gav extra skydd.

Den lille skuggvarelsen och de kvarvarande vampyrerna rörde sig blixtsnabbt över salen och lyckades omringa Binlain, som med sin stav förtvivlat försvarade sig mot deras klor och dolkar. Han uttalade ett kommandoord och plötsligt tycktes hans röda kåpor stå i lågor utan att skada honom. Motståndarna tvekade och tycktes ovilliga att attackera trollkarlen.

Gowron kom nu under hård attack från en av yxmännen, prästen och skuggvarelsen. Ett par vilda svingar, dolkstötar och en våg av nekrotisk energi tycktes försvaga den Drakfödde ordentligt och tvinga ner honom på ett knä – med en kraftanstängning lyfte Gowron huvudet och muttrade till sig själv:

*Gowron: Kom igen nu, du KLARAR det här! Upp med dig och slåss för Arkhosias minne!

Donko slogs metodiskt med helig energi flödandes från sin hammare. Snart hade han och Gowron nedkämpat den ena av yxmännen. Kyrel och Binlain hjälptes åt att förinta de kvarvarande vampyrerna och Kyrel följde upp med en blixtrande manöver där han fullständigt konfunderade skuggvarelsen, fick honom att stappla åt sidan och sedan ta emot ett djupt sår i axeln.

Till slut återstod bara prästen. Han förbannade sina fiender medan han slog vilt omkring sig med sin stridsklubba – när han sårats fördubblade han sina ansträngningar, till ingen nytta. Omringad föll han till marken, döende.

View
Svärdet av Sten

Blanco öppnade försiktigt de järnskodda dubbeldörrarna och äventyrarna kikade in. Den stora salen innanför liknade ett krigsmonument – i mitten en gigantisk staty av en krigare i helrustning med ett stort svärd i händerna, i hörnen till vänster i salen varsin staty av hukande drakar. På andra sidan salen en liten alkov med fyra statyer av keruber som höll upp varsin vas – de tycktes vakta de dubbeldörrar som var enda vägen ut ur salen.

Blanco och Gowron tog täten och gick fram mot krigarstatyn – som lika oväntat som blixtsnabbt svingade sitt svärd i en vid båge genom rummet. De två kamraterna träffades och kastades omkull.

Blanco reste sig kvickt och rörde sig bort mot den ena drakstatyn – vars ögonhålor plötsligt lyste upp av en röd glöd och ur statyns mun svepte en dödsbringande våg av vitblå magisk energi. Blanco sveptes med av vågen och trycktes bakåt, in inom krigarstatyns räckvidd.

Vild aktivitet utbröt. Äventyrarna tryckte sig upp mot väggarna för att undvika statyernas attacker. Binlain stirrade på ena väggen och utbrast:

Binlain: Hallå! Här är en kontrollpanel av något slag, den verkar styra drakstatyn. Om jag bara kunde begripa hur den fungerar…

Gowron och Reinart kikade över Binlains axel medan han förtvivlat manövrerade de skjutreglage som verkade som ett bisarrt pussel.

Gowron: Prova den vänstra nedåt! Då rörde sig den centrala upp, det kanske går att få den där blå lampan att släckas, det måste betyda nåt.

Reinart: Du har rätt! Men det högra reglaget måste betyda nåt också… Om du provar så här…

Binlain fortsatte sina manövrer hjälpt av Gowron och Reinart. Samtidigt hade Kyrel hittat en panel som verkade styra krigarstatyn. Han plockade snabbt upp sitt kit av mejslar, speglar och annat en bra inbrottstjuv behöver och snart hade han fått upp panelen och trixade med det virrvarr av stänger, kablar och vajrar som fanns bakom. Blanco ställde sig bakom och försökte utan framgång komma med konstruktiva idéer.

Blanco: Klipp av den där vajern! Eller vänta… Nä, gör inte det. Den där verkar leda…

Kyrel, som misslyckats kraftigt med sina försök, vände sig om med blixtrande ögon.

Kyrel: Kan du sluta! Jag försöker koncentrera mig!

Ett triumerande rop hördes från Binlain, och drakstatyns ögon slutade glöda rött. Kyrel mixtrade vidare, klippte av en kabel… plötsligt svingade statyn sitt svärd dubbelt så fort och kontrollpanelen började blixtra och fräsa.

Kyrel: Det är nog kört. Vi får fortsätta ändå.

Reinart hittade panelen till nästa drakstaty, och den framgångsrika trion började klura ut hur den fungerade. Kyrel och Blanco smög runt salen på andra sidan och började försiktigt undersöka kerubstatyerna från avstånd. Inga kontrollpaneler syntes till.

När Binlain desarmerat den sista drakstatyn gick Kyrel försiktigt in mellan kerubstatyerna. Ett hummande ljud hördes och ett guldskimrande energifält bildade en bur mellan de fyra statyerna, som lutade ner sina vaser och vatten började forsa in i den nybildade kuben… I vilken en oroad Kyrel stod.

Äventyrarna stormade fram för att desarmera fällan. Reinart och Binlain avlossade destruktiva magiska krafter mot statyerna, Gowron och Blanco kämpade för att välta en staty och Kyrel mixtrade med en tredje.

Vattnet hade nått fem fots djup när en strömvirvel av oerhörd kraft bildades och Kyrel kastades runt, runt, och for med våldsam kraft in i var och en av statyerna. Förtvivlat klamrade han sig fast vid en av dem och hostande och blödande lyckades han desarmera den. Reinart, som givit upp sina försök att skjuta statyn i småbitar desarmerade en andra staty… Gowron, med ett mäktigt vrål, tog i så att ådrorna stod som rep i hans kraftiga armar och lyckades välta den tunga statyn. Kraftfältet försvann abrupt och vattnet forsade ut över golvet. Kyrel var räddad.

View
Osynlig fasa

Den liggande Hobgoblin-hövdingens kropp genomborrades av dolkar, darrade till och låg stilla. Äventyrarna pustade ut, bandagerade småsår och genomsökte de fallna fiendekropparna när en ljus röst hördes inifrån ett angränsande rum:

Reinart: Hallå?! Hjälp! Befria mig!

En halvling låg bunden till händer och fötter med sina tillhörigheter i en hög några meter ifrån sig. Han var klädd i en mörkt grönfärgad rustning av läder med en svart mantel över, hade brunt lockigt hår och ögon som ständigt lyste av skratt.

Kyrel: Reinart? Överlevde du också alltså?

Reinart: Kyrel! Du är vid liv! Det är skönt att se dig! Ta loss mig är du snäll!

De andra tittade frågande på Kyrel.

Gowron: Känner du den här personen, Kyrel?

Kyrel: Jadå, han är inte helt att lita på men ja, jag känner honom.

Reinart: Släpp loss mig, jag är en mäktig trollkarl som kan hjälpa er!

Binlain: Tja, om du går i god för honom Kyrel så har jag inga invändningar. Låt oss fortsätta!


Kyrel smög ljudlöst genom mörkret, alla sinnen på helspänn. De hade lämnat fackelskenets trygga ljus och utforskade nu en korridor som saknade belysning. Tio meter bakom honom följde hans nyfunna kamrater försiktigt efter – Binlain höll en nyligen tänd solstav vars ljus lät Kyrel se åtminstone litegrann framför sig.

Korridoren öppnade sig i ett till synes tomt rum med en stor dubbeldörr i järnbeslagen ek i den bortre väggen och en korridor öppnade sig till höger. Kyrel undersökte golv, väggar och tak noga innan han tecknade till de andra. Med Blanco och Gowron i spetsen anslöt de till Kyrel för ett snabbt krigsråd.

Gowron: Vi väntar med dörren och undersöker korridoren först. Kyrel, ta täten igen.

Korridoren slutade i en dubbeldörr. Efter en noga undersökning öppnades den och korridoren visade sig leda vidare – till ännu en dubbeldörr, denna igenbommad med en bräda spikad tvärs över. Primitiva inristade bokstäver förkunnade:

“STÄNGT”

Binlain: Vi vet ju hur det gick förra gången vi snokade bakom en sån här skylt…

Gowron: Jovisst, men man blir ju nyfiken och dessutom hittade vi gott om skatter. Vad säger ni?

De andra nickade ivrigt. Blanco bände loss plankan och öppnade dörren. I mörkret bakom kunde de urskilja en T-korsning. Golvet i korridoren tycktes betydligt mindre dammig och renare här. Med en axelryckning smög Kyrel fram till korsningen och såg sig runt.

Kyrel: Kusten är klar. Vi tar den högra gången först.

Gången visade sig leda till ett litet rum med två sarkofager av sten samt en dörr. Misstänksamma formerade äventyrarna framför sarkofagerna – utom Binlain, som stannade vid korridormynningen och oroligt spanade bakom dem.

Gowron: Binlain, kan du känna någon magisk energi från sarkofagerna?

Binlain: Jag måste koncentrera mig ett tag. Vänta…

Eladrinmagikern slöt ögonen och höll ut sina händer. Sekunderna gick – han öppnade munnen för att säga något när en nästan helt genomskinlig enorm klump av gelatinöst material plötsligt uppenbarade sig i korridormynningen och slukade honom. Binlain skrek av smärta och försvann, för att omedelbart uppenbara sig inne i rummet, täckt av slem och darrande av förvåning och smärta.

Blanco höjde yxan och stormade vrålande fram mot geléklumpen. Kyrel var något steg efter, med sin magiska dolk blixtrande framför sig. Då – exploderade sarkofagernas lock och två ruttnande lik reste sig ur dem, grävde sina händer djupt in i sina egna kroppar och kastade varsin hemsk klump av nekrotisk massa på Binlain och Reinart.

Striden blev förvirrad och våldsam. Kyrel och Blanco fastnade i geléklumpens slem men hackade den långsamt i småbitar. Gowron avancerade mot zombierna för att skydda sina magikerkamrater men tycktes bli så äcklad av den obeskrivliga stanken runt de odöda att de flesta av hans svärdshugg var ineffektiva. Till slut kunde äventyrarna pusta ut när den sista zombien föll.

Dörren i rummet ledde till en liten kammare med en låst kista. Kyrel dyrkade upp den och fann den innehålla barnkläder, en medaljong, ett armband, en docka, ett träsvärd och andra saker som tydde på att detta var Sir Keegans barns tillhörigheter. Dessutom låg det några magiska förmål i kistan, som snabbt delades ut till de äventyrare som bäst kunde nyttja dem.

View
Berättelsen så här långt...

Våra hjältar har på uppdrag av en prästinna i staden Klarforsen färdats till Vinterhem för att undersöka rapporter om att en ökänd Orcus-kultist vid namn Kalarel och hans anhang synts till i området. Efter att ha besegrat en stam kobolder som terroriserat nejden med sina angrepp på handelskaravaner längs Kungens Väg hittade man bevis för att Kalarel håller till i katakomber under ruinerna av Skuggborgen, en utpost för det fallna imperiet Nerath.

Gruppen letade sig ner i katakomberna och fann att den första nivån befolkades av gobliner som tydligen letade efter en skatt och odöda. De fann också ett olycksbådande brev till Kalarel från ledaren för en organisation kallad Blodhärjarna som erbjöd sig att köpa slavar av Kalarel eftersom deras Duergar-allierade under Åsktoppen behövde sådana.

Gruppen undersökte vidare på nästa nivå av katakomberna som vaktades av hobgobliner. Ett inledande bakslag i striderna fick dvärgen Borko att förlora fattningen, och han rusade ensam vidare in i mörkret för att dö ärofullt medan hans bror Zarko tycktes överväldigad av galenskap, framkallad av hans pakt med onämnbara fasor. De andra följde efter Borko och lyckades återfå hans stympade kvarlevor efter en hård strid.

Senare fann och besegrade gruppen, förstärkt av den av hobgoblinerna fängslade alven Kyrel, hobgoblinernas hövding och hans hedersvakt. Äventyret fortsätter…

Länkar till rollpersoners krönikor:

Gowrons Krönika Kapitel 1

Binlains Krönika Kapitel 1

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.