Skymningstid

Likätare och Kultister

Blöta men oskadda stod gruppen framför dubbeldörrarna. Kyrel la örat mot det mörka ekträt och lyssnade.

Kyrel: Jag hör något.. Det låter som fotsteg från flera olika varelser!

Gowron tog tag i dörrhandtaget, nickade till de andra och vräkte upp dörrarna på vid gavel. En kvävande lukt av ruttnande kött vällde ut – i rummet innanför låg dussintals lik som såg ut att ha… ätits på. Bland de vanställda kropparna stod ett antal förruttnade zombies. Donko reagerade fortast, vrålade “Moradin!” och stormade in i rummet, fram till en zombie som precis hann vända på huvudet innan Donkos mäktiga hammare krossade det.

Kyrel följde lättfotat upp med ett smidigt utfall och skar en andra zombie i småbitar. Gowron stormade in och med hjaltet av sitt svärd, vunnet i striden mot Sir Keegans vålnad, krossade han en tredje zombies skalle. Svärdet glödde av helig energi och Gowron tycktes stärkt.

Det fanns dock gott om zombies i rummet – fyra av dem omringade Donko och slog vilt på honom. En zombie, större och smidigare än de andra grabbade tag i dvärgen och höll fast honom. Samtidigt uppenbarade sig en smal, obehagligt blixtsnabb odöd varelse med rakknivsvassa klor istället för händer. En Likätare! Gowron hamnade under likätarens attacker men lyckades parera de flesta.

Binlain fick syn på en märklig ödleliknande liten varelse, gjord av lera och utrustad med små vingar som flaxade intensivt. Den anföll honom med någon sorts psykisk attack, men när en fjärde och en femte zombie föll under gruppens angrepp försökte den bevingade lerödlan fly, förmodligen för att varna sin mästare.

Binlain agerade blixtsnabbt. Han uttalade en besvärjelse och hans kropp tycktes suddig och otydlig när han med övermänsklig fart sprintade förbi två zombies för att hindra ödlan. Med sitt spö vräkte han iväg en stråle av frost mot ödlan och utan att ens hämta andan uttalade han en andra besvärjelse och en boll av flammande eld uppenbarade sig bredvid den nu betydligt långsammare ödlan, som utan att kunna göra något förgicks i flammorna.

Gowron, Donko och Kyrel gjorde processen kort med de sista odöda. Rummet undersöktes och en smal gång till ett murat utrymme hittades. I rummet låg en blodig hög av likrester blandat med offrens tillhörigheter. En kortare undersökning avslöjade bland annat en dvärgasmidd magisk helrustning (Donko lyste upp som en sol.)

Gruppen vände sin uppmärksamhet mot den dubbeldörr dit lerödlan hade försökt fly. Kyrel lyssnade noga och tyckte sig höra ett monotont mässande bakom dörren. Hade de äntligen nått Kalarel? Var det dags att stoppa kultledarens försök att öppna portalen till Orcus helvetesrike en gång för alla?

Dörren öppnades och de såg in i en halvt raserad gammal katedral. I mitten fanns ett hål i golvet ner i vilket fyra breda strömmar av blod rann. Blodet kom från ett altare längst bort i salen – vid det stod en man i svarta kåpor och en offerdolk i handen och mässade en bön till Orucs ära. I mitten av salen fanns tre pelare i lysande kristall som skänkte ett overkligt blått ljus över scenen. Vid pelarna stod två muskulösa, orakade vildvuxna män med tvåhandsyxor och extatiskt mumlade en Orcusbön om och om igen.

Donko var som vanligt först in i hetluften. Hans stövelklädda fötter trummade mot salsgolvet när han kastade sig mot den ena av yxmännen och gav honom en rungande träff med sin hammare, som tycktes omgiven av en skräckgivande aura. Gowron var bara steget efter när han anföll den andra yxmannen. I ögonvrån såg han hur ett antal likbleka människor med långa vassa hörntänder och lysande röda ögon lurade i katedralens nischer. Vampyrer! De var dessutom åtföljda av en liten halvlingstor humanoid med kalt huvud, svarta kläder, vita iris- och pupillösa ögon och en märklig permanent skugga runt sin kropp.

Gowron ropade ut en varning till de andra. Binlain klev fram och lät magisk eld regna ner över två av vampyrerna som föll till marken, brinnande och skrikande. Kyrel smög fram och gjorde processen kort med en annan vampyr.

Då slog kultisterna tillbaka. Prästen vid altaret ropade “Uppehåll dem så länge som möjligt! Vi måste ge Lord Kalarel mer tid att öppna portalen!” samtidigt som han höjde sina händer och mörk, svart energi flödade från dem in i den yxman som var mest skadad. Han skrek av smärta medan de mörka energierna lagade hans sår. Yxmännen samlade sig och bildade en duo av virvlande yxor medan de mässade “Orcus, vi går i döden för dig.” Donko reagerade genom att teckna en glödande helig runa i luften – runan blev till flera och expanderade till en stor cirkel runt gruppen och gav extra skydd.

Den lille skuggvarelsen och de kvarvarande vampyrerna rörde sig blixtsnabbt över salen och lyckades omringa Binlain, som med sin stav förtvivlat försvarade sig mot deras klor och dolkar. Han uttalade ett kommandoord och plötsligt tycktes hans röda kåpor stå i lågor utan att skada honom. Motståndarna tvekade och tycktes ovilliga att attackera trollkarlen.

Gowron kom nu under hård attack från en av yxmännen, prästen och skuggvarelsen. Ett par vilda svingar, dolkstötar och en våg av nekrotisk energi tycktes försvaga den Drakfödde ordentligt och tvinga ner honom på ett knä – med en kraftanstängning lyfte Gowron huvudet och muttrade till sig själv:

*Gowron: Kom igen nu, du KLARAR det här! Upp med dig och slåss för Arkhosias minne!

Donko slogs metodiskt med helig energi flödandes från sin hammare. Snart hade han och Gowron nedkämpat den ena av yxmännen. Kyrel och Binlain hjälptes åt att förinta de kvarvarande vampyrerna och Kyrel följde upp med en blixtrande manöver där han fullständigt konfunderade skuggvarelsen, fick honom att stappla åt sidan och sedan ta emot ett djupt sår i axeln.

Till slut återstod bara prästen. Han förbannade sina fiender medan han slog vilt omkring sig med sin stridsklubba – när han sårats fördubblade han sina ansträngningar, till ingen nytta. Omringad föll han till marken, döende.

Comments

Thengil

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.